Jag har en vän, en liten en som knappt syns men som finns både i huvudet och irl, ungefär lite som Alfons Åbergs Mållgan. Den brukar rädda mig från olika dumma projekt som jag hittar på, precis som jag räddar vännen emellanåt.
Jag har fått lära mig att bita ihop, hela livet har jag hört:- Bara bit ihop det ordnar sig, och så klistrar man på ett leende!  Jag har fått bita så tänderna nästan gått sönder, och visst det har ordnat sig, men ibland blir det för fullt där inne, och de är då alla konstiga tokiga idèer dyker upp. Ibland är dom bra och roliga men ibland är dom bara idiotiska och dumma. Det är vid dessa tillfällen vännen är bra att ha, som säger till mig att:- Nu får du sluta, det räcker nu!!!
 Ibland har man ramlat långt ner, när det är fullt därinne och man lyfter lite på locket, ut kommer alla gamla undanstoppade tråkigheter och minnen ända sedan man var barn i form av tårar, tårar och tårar och allt blir bara svart.
Då är det underbart att veta att jag har familj och vänner( och min kära Mållgan) som alltid hjälper mig och får mig att skratta igen!!!!